you're gonna miss me when I'm gone.

Om precis en vecka är jag på Arlanda och väntar på mitt flyg. Jag undrar hur allt kommer kännas då. Kommer jag att le, känna mig spänd och nöjd med mig själv? Eller kommer jag att vilja ta första bästa buss/tåg/segway tillbaka till mamma och Stockholmsförorten?

Just nu känner jag mig skräckslagen och stressad. Jag börjar förstå hur lång tid ett år är och vad tusan jag egentligen gett mig in på. Hur ska jag, som har så fruktansvärt dålig disciplin, klara av att plugga intensivt efter ett studieuppehåll? Varför lämnar jag min favoritstad i hela världen och alla favoritpersoner?

Jag får försöka minnas varför jag sökte från första början.

Jag försöker minnas hur jag älskar film. Hur jag ständigt förälskar mig i mediet om igen, hur det är en sådan perfekt mix av kreativt arbete, hantverk och intelligens. 

Jag försöker minnas hur jag älskar Berlin. Hur det är den stad, efter Stockholm, där jag känt mig mest hemma. Påminner mig själv om att det kommer att vara höst, med höstfärgade alléer, krispig parkluft och promenadvänlig temperatur. Berlin är så stort, där finns en stad för alla, vad vi än söker. Det är dit jag ska. 

Och jag kan ju alltid trösta mig med, att när jag ställer ner väskan i mitt rum på Nackenheimer Weg så är det bara 90 dagar tills jag landar i Stockholm nästa gång.