tillbaka i stan.

Nytt år och jag har varit tillbaka i staden B i en stressig och utmattad vecka.

Veckan som gått har vi använt till att på olika sätt förbereda för de inspelningar som pågår denna vecka. Alla skrev manus förra terminen som vi jobbat med genom tre utkast och diskussioner. Det blev till att slängas rakt in i hundratiofilen i skolan med en gång. De flesta hade, precis som jag, inte gjort ett skit under jullovet och var därför lika skräckslagna och ur spår som jag till en början. 

Inte nog med att vi hade förberedelserna inför inspelningarna, vi hade även en uppsatsplanering som skulle in. Och så började jag bli förkyld. Attans.

På onsdagen vakande jag och hade för första gången försovit mig. Det har inte hänt i Berlin förut. Corine kom in till mig när det var dags att gå till skolan och frågade ifall jag skulle komma snart. Då hade jag lyckats stänga av mitt alarm och helt sonika somnat om. När jag ställde mig upp för att förbanna mig själv och förklara att jag fick komma senare röt halsen ifrån med ett fruktansvärt halsont. Jag bestämde mig för att stanna hemma och ta hand om min hals, trots att vi hade regiworkshop med min favoritlärare Jan. I efterhand fick jag höra att de mest suttit och kollat på scener ur tv-serien han precis varit i London och spelat in, så det kändes helt okej att missa. På kvällen hade vi dock planerat att mötas upp, vi i min klass, för att äta sushi. Sushi ville jag inte missa, så jag begav mig till Friedrichshain och njöt av lite vegetarisk himmel. Kaspar hade på sig den här Strindbergtröjan som jag blev lite kär i. 

På torsdagen pallrade jag mig i alla fall till skolan under förmiddagen. Vi hade genomgång med Jan(läraren dårå) om våra idéer och tankar inför inspelningarna. Det är en av de saker jag älskar med den här skolan; hur lärarna ofta är så bra att allt känns underbart. Innan torsdagen var jag asstressad och hade lite panik över hur allt skulle gå. Under samtalet med Jan, framför klassen, släpper allt det. Sättet undervisningen är uppbyggd på tvingar oss gång på gång att kliva ut ur vår comfort zone, vilket får oss att verkligen utvecklas. Jan är så bra på att problematisera på rätt sätt. Han ställer många "varför?"-frågor eller "vad vill du säga med det här?", vilket tvingar oss att tänka, även om vi inte kommer på bra svar. Han ger oss inga svar, utan får oss att komma på dem själva. Efter samtalet var det som att all stress rann av mig och jag var lugn och peppad. Sedan gick jag hem och tog hand om min förkylning.

Bilden är från fredagen. Då hade vi ingen schemalagd undervisning utan var i skolan för att förbereda inför den här veckan. Många testade sin ljussättning, till exempel. Jag började få feber och gick runt som en zombie med tjockt huvud. Carman gav mig något starkt piller, men jag kände inte av det nämnvärt. Till slut sa min älskade klasskamrat Sophia: "Gå hem nu, Julia."

Så jag gjorde det. 

Lördag och feberdag nummer 2. Feber eller inte, uppsatsplaneringen måste in. Först var jag helt övertygad om att jag skulle skriva något utifrån feministisk teori. Det är roligt, viktigt och jag sitter inne på mycket kunskap på det området. Men sedan visade det sig att jättemånga tänkte göra det + att vi inte har några feministiska filmböcker i skolan + att det kan vara en nackdel att sitta inne på mycket kunskap eftersom jag ändå måste ha källor till alla påståenden. 

Så då bestämde jag mig för att skriva om Pans Labyrint(ingen favoritfilm, men vi fick fem filmer att välja bland) utifrån de allra första filmteorierna. Alltså historisk grund, ända bak till Lumiere och Melies. En timme innan deadline inser jag att det inte står med på listan över de teman vi hade att välja bland. Jag måste ha läst slarvigt, för jag var helt övertygad. Jag hade nu tre val: 1. att skicka in det som det var, bara för att lämna in något, 2. helt välja ett nytt ämne eller 3. hitta något av de givna ämnena som jag på något sätt kan få in på Lumiere och Melies och filmhistoria. Jag valde det sistnämnda och satt med deadline-panik innan jag lyckades klämma in deras teorier under genrebegreppet och skickade in min uppsatsplan en kvart innan sista tid. Phu! Så skönt att få det gjort. 

Nu återstår bara att skriva uppsatsen också....

Idag vaknade jag upp, fortfarande sjuk, men åtminstone utan feber. Jag skulle ha inspelningen av min film vid ett, men gick upp tidigt för att uträtta ärenden. Åkte till Alexanderplatz och köpte nytt månadskort i kollektivtrafiken och sedan åkte jag till IKEA för att handla lite sista rekvisita. På IKEA har de julgransplundringsrea som självklart heter Knut. Swedishness alltså. 

Efter att ha byggt ihop lite rekvisita(IKEA, ju) var det dags att ställa i ordning rummet inför inspelning. Carman var min Art Department och hjälpte mig att dra runt möbler och fixa i ordning. Vi råkade massakrera våningsplanets enda växt lite, det fick bli en håraccessoar åt Carman. Tycker det funkade riktigt bra med hennes gröna hår.

Såhär glad är jag ikväll över att allt gick bra på inspelningen. Ibland när jag känner att jag behöver lite extra styrka och pepp sätter jag på mig det här halsbandet, det är det som Gaga gav mig när jag träffade henne första gången. Det ger mig enormt med girl power och jag vet att Gaga tror på mig, hur fånigt det än låter.

Förra inspelningen vi hade, innan jul, i november eller något, var lite kaotisk för min del. När jag skulle regissera var jag jättenervös och sa alldeles fel saker till skådespelarna, vilket fick min regilärare att bli lätt irriterad på mig. Den här gången intalade jag mig själv att det viktigaste var att jag tog det lugnt och höll humöret uppe. Jag hade heller inga jättekrav på skådespelarnas prestationer denna gång. Karaktärerna var inte lika viktiga som historien i det här manuset. Skådespelarna kunde således få ganska fritt med spelrum och göra lite som de ville. Jag känner att kommunikationen med såväl dem som med teamet gick väldigt bra. Filmen blir säkert inget mästerverk, men det tycker jag inte man kan förvänta sig av en sådan här uppgift. Jan, den underbara regiläraren, satt mest med sin iPad under inspelningen och flikade ibland in med ett "varför?" angående kameravinklarna, vilket kunde hjälpa mig och Kyle(som skötte kameran) att göra bättre ifrån oss. Men han hade inget att påpeka gällande vad jag sa till skådisarna. 

Under det här projektet fick vi tre timmar till inspelningarna. Det är jättekort tid, men det är längre än vi haft tidigare. Eftersom vi alla vant oss vid den enorma tidspress som uppstår när vi endast har två timmar till vårt förfogande så känns tre timmar som oceaner av tid. Så jag tror jag hann med 11 olika shots, alltså olika kameravinklar. Sjukt mycket material. 

Är stolt och glad och väldigt trött just nu. Framför allt är mina ben helt slut. Minns att jag brukade känna så i benen efter släktträffar eller teaterframträdanden när jag var liten. Som när en anspänning efter något stort och utmattade släppt. 

Jag är väldigt glad att min film schemalades till måndagen. Nu kan jag slappna av och sköta mina uppgifter på de andras inspelningar utan att hela tiden planera för min egen. Imorgon ska jag upp tidigt och sedan vara ljudansvarig för Linnea och senare första regiassistent åt Reinhard. God natt!