uppdateringsdags!

Som ni har väntat. Nu blir det bildbomb!

Jag åkte till Österrike sista helgen av vårt lov för att hjälpa kära Reinhard med hans filminspelning. Jag skulle sköta ljudet, med assistans av Carman. Den här utsikten mötte oss från flygplatsen i Salzburg. 

Sedan fick vi åka en massa bil, det var lagom kul, men väldigt vackert så klart. När vi nästan var framme tog vi en bensträckare och kollade på naturen. Här är Carman, vi ville flytta dit. 

Titta liksom, så fint. Berg är nog det vackraste jag vet.

Här är utsikten från Reinhards balkong. Han bor i samma byggnad som hans spa ligger i. Nu drivs det av hans son Konrad som också bor i samma byggnad med sin familj.

Reinhard är världens finaste och lite gammeldags, så man får absolut inte hjälpa till att betala eller ordna lite med disken. När vi satt och pratade om något helt annat så sa Reinhard plötsligt "Julia! Jag har öl åt dig! Vill du ha öl?". Jag svarade artigt ja och fick sedan höra "Jag köpte det bara till dig för att jag vet att du gillar det!" och så såg han sådär nöjd ut. Visst gillar jag öl, men älskar öl skulle jag inte påstå. Men han har väl suttit och funderat på var och en av oss, vad vi gillar för något som han kunde köpa så att vi kände oss speciella. Rusanna fick energidryck, Carman fick frukt. Och jag hade min öl.

Nästa dag skulle vi börja spela in. Det var sommarvarmt och såhär fint.

Vi skulle spela in tre scener på en musikskola. Den var väldigt mysig, fick mig att minnas min egen kulturskoletid. 

Men den här hade utsikt över Gmunden, sjön och Alper istället för parkeringsplatserna vid Jernvallen i Sandviken. 

Våra två skådisar och Carman, redo med mikrofonbomen. Jag mixade ljud vilket var utmanande eftersom nivåerna skiljde sig åt väldigt mycket mellan fiolspel och tal. 

Så himla mysig stad. 

Det var svårt att inte ta kort HELA TIDEN. 

Här satt vi på strandpromenaden och drack valfri dryck efter avslutad inspelningsdag. Jag drack chai latte, de flesta drack öl. Jag var lite trött på öl efter Reinhards utbud bara till mig. 

Här fick vi sova. Det hör till spadelen. Vi (jag, Rusanna, Carman och skådisen Judith) fick varsitt litet bås avdelat med skynken

Här spelade vi in andra dagen. Alltså HERREGUD.

Sedan skulle vi åka därifrån. Buhu. Gmunden alltså, bästa staden. 

Såhär glad var jag över att vara tillbaka i skolan dagen efter. 

Men Sophia bjöd på morötter så det var ju trevligt i alla fall. 

Här är Julia. Hon är en av mina finaste personer. Vi tar vara på våren genom att hänga i parker. Hon är för övrigt helt fantastiskt bra på att skriva peppande saker på facebook.

Bild på ödekvarteren bredvid där jag bor taget när jag var ute och joggade en kväll och bara älskade Berlin sådär så att det känns i hjärtat. 

Den här bilden är tagen med samma kärlek. Fast en eftermiddag när jag tog en lång promenad från Warshauer Straße till O2-arenan för att kolla filmmöjligheter och -vinklar, sedan ner genom Krezberg längs samtliga kanaler, och slutligen till Hermannplatz och hem. 

I Kreuzberg satt de hipsters med vänner längs allt vatten. Kände mig lite ensam men så såg jag den här peppande affsichen för en konsert jag har biljett till. Kan inte vänta!

Och nu är vi inne i en inspelningsperiod som varar en månad. Alla har två dagar att spela in sin film. Här är från Markos inspelning. Jag var första regiassistent, en roll jag trivs väldigt bra med. Då är det jag som bossar över själva inspelningen och inspelningsplatsen. Jag är som en plats- och personalchef med ansvar för att saker flyter på och att inspelningen funkar.

Imorgon spelar vi in Sophias film. Själv spelar jag in i maj och håller precis på att hitta de rätta skådisarna för mina roller.

Vi hörs! Puss

snabbrapport.

Hej!
Här är det väldigt fint och väldigt stressigt. Mycket att göra i skolan sådär helt plötsligt som det alltid verkar bli. De lägger allt samtidigt.
Det är så himlans mycket vår här. Idag efter skolan (hade bara ett kort möte för att avlägga rapport om min process) åkte jag till ett - för mig - nytt område och promenerade. Jag gick länge längs vattnet och satte mig på en bänk efter ett tag. Det var så varmt att jag var tvungen att sitta i linne utan att frysa det minsta.
Med våren är allt så mycket vackrare. Jag mår bättre och Berlin är en dröm.
Dock råkade jag tappa min mobil (igen) när jag påbörjade promenaden. Den fungerar inte. Typ. Den funkar, men skärmen gör det inte. Så har ingen aning om vad som händer i telefonen, trots diverse vibrationer.
OBS OBS OBS
GÅR ALLTSÅ INTE ATT NÅ PÅ MOBILEN ETT TAG.
Tråkigt framför allt med telefonen på grund av allt material på den. Hade t.ex massa bilder jag tänkt lägga upp här i bloggen. Från Berlinalen och så. Men det är ju inte så mycket att göra åt nu.

Snart är jag i Sverige på besök igen! Kan inte hålla mig borta.
Puss

the sweet life of a desk owner.

Jag har ett skrivbord. I mitt rum. Som är bara mitt. Halleluja.
Köpte det på IKEA förra helgen och idag var min hyresvärd gullig nog att komma hit med verktyg(han skulle ändå skruva upp vår jackhängare som lossnat från väggen) och stanna och hjälpa mig att skruva ihop och sätta upp det. Jag har inte jättemycket plats i mitt rum. Skitlite faktiskt, men det här hänger på väggen och går att fälla ner när det inte används. Det blev bättre än jag trodde. Sitter vid det nu och har ställt ett glas med pennor på det, samt min lilla lykta där ett värmeljus brinner. Så: livskvalité.
Vi får se hur länge det håller dock. Min hyresvärd var inte allt för optimistisk. Han berättade att huset byggdes av nazister på trettiotalet. Sedan knackade han i väggen och konstaterade att de inte var hållbara. Men jag får anstränga mig för att inte luta mig eller lägga för tunga saker på skrivbordet, så ska det nog funka.

Livet rullar på. Jag har varit förkyld, men det har i princip gått över nu. Vi jobbar med våra nästa kortfilmer. Först hade vi en vecka manusworkshops och sedan en vecka regi. Vi hann även med att få två väldigt inspirerande master classes. Det var Jason, en lärare vi haft rätt mycket, och hans flickvän som kom till oss och höll föredrag om crowdfunding och festivaler. Otroligt lärorikt!
De senaste två veckorna har varit väldigt roliga skolveckor. Vi har nya klasser, men det har funkat bättre än jag trodde det skulle.

Jag har blivit väldigt motiverad inför det filmprojekt jag planerar att göra efter skolans slut i höst. Jag åker ju på turné med Gaga (eller hon åker på turné och jag åker efter) så jag tänkte filma en kort dokumentär om själva fan-fenomenet. Om fankultur, förväntningar, extas, offrad bekvämlighet och antiklimax. Allt det som är en Gagaturné. Det ska inte handla om Gaga, bara om fans. Det är vi värda.
Jag har redan tjuvstartat marknadsföringen på twitter. Senare kommer det troligen en crowdfunding-kampanj också. Idag hade jag en väldigt professionell(för att vara med en vän) chat med den tjej som nu är filmens grafiska designer. Det är den första personen jag tar in i teamet. Jag trodde det skulle kännas jobbigt, men det känns faktiskt bara underbart att få lägga över en del på någon annan.

Som ni hör har jag fullt upp. Fullt upp med att förbereda inför såväl nästa inspelning som höstens inspelning. Men jag är med inspirerad än jag varit på länge!

ps. Ska åka till Sverige en sväng nästa helg. Och snart åker jag till Österrike. Men det får jag skriva om en annan gång ds.

hej alla fans!

Berlinalen var underbar och hektisk. Nu är jag tillbaka i skolan igen fastän jag helst skulle vilja ha en lång helg och ta igen all den sömn som gick förlorad under festivalen. Men jag fick i alla fall se en massa fantastisk film och blev inspirerad på så sätt att jag fick två nya filmidéer och historier jag vill berätta.
En annan helt otrolig grej är att jag fick äran att spela in en podcast med Roger Wilson. Jag är ett stort fan av P1s program Kino. Jag skulle nog aldrig sökt filmskolan om det inte var för dem. Under filmfestivaler brukar de göra speciella avsnitt, tillgängliga på internet, där de pratar genom dagen, vad de gjort och vad som står på schemat. När en av programledarna åkt hem till Sverige igen skickade jag iväg en halvseriös förfrågan på twitter om att få vara med i en podd. Roger svarade positivt och så blev det av! Helt fantastiskt var det, att få stå och prata med honom, som jag ser upp till så mycket. Att kunna stå och se honom i ögonen medan vi konverserar och inte bara höra hans röst under otaliga tunnelbanefärder.

HÄR är resultatet. En gnutta nedklippt, förstås. Men tycker han valde det allra bästa. Det bortklippta är mest skämt.

Berlinalen.

Hejhej från Berlinalstressen!

Nu är den äntligen här! En av de största filmfestvalerna i hela vida världen är här i stan.
Som student har jag fått studentackreditering. Det innebär att jag går gratis på allt. Jag kommer in på typ allt utom premiärer och pressvisningar.
Dock måste vi köa på morgonen för att få biljetter för den dagen och dagen efter, så det blir några extremt tidiga morgnar nu. I morse ställde jag klockan på tjugo i fem, men somnade självfallet om efter att ha stängt av alarmet. Corine väckte mig tio minuter innan vi skulle till bussen genom att fråga om jag började bli klar. Den paniken, alltså. Åt frukost på väg till busstationen.
Vi började köa vid sex. Det var kanske tio personer före oss i kön, men sedan fylldes det på snabbt. Eftersom vi var så långt fram fick vi köa inomhus, men kön ringlade sig lång utanför byggnaden också. En av de mest populära filmerna här är Wes Andersons nya. Många har väntat på den, otåligt. Jag är peppad att se den, men kanske inte lika mycket som de mest inbitna Anderson-fansen. Rollistan är rätt magisk i alla fall. Planen var att se denna The Grand Budapest Hotel ikväll och alla mina vänner fick biljetter, men när det var min tur var den slutsåld. De är och ser den nu. Själv fick jag biljetter till en visning vid middagstid imorgon. På schemat då står, förutom att köa för lördagsbiljetter, en turkisk film vid namn Kuzu och storfilmen American Hustle. Har lite förväntningar på den sistnämnda, jag är ett stort fan av Jennifer Lawrence. Tre filmer per dag är genomförbart och rätt lagom.
Har skissat upp ett preliminärt schema inför resterande dagar. Jag vill se rätt mycket, men jag tror att jag ska kunna pussla ihop de olika visningarna så att det funkar att få se i alla fall de viktigaste.

Berlin och speciellt kvarteren kring Potsdamer Platz börjar nu fyllas med yrkesverksamma, press och filmentusiaster. Mitt i detta vimlet finns jag.
Det är så roligt att gå på festival! Bara för att jag har ett kort runt halsen med mitt namn, känner jag mig otroligt viktig. Det är härligt att vara en del av industrin och att få ta del av så mycket av världens bästa film. Mycket är världspremiärer, vilket gör det extra roligt.

Ska försöka återkomma med fler rapporter under festivalens gång.
Puss så länge

Jag överlevde...

... inspelningsveckan. Phu!
Det är väldigt utmattande att spela in hela dagarna, gick ofta hem med huvudvärk. Men det är också väldigt kul att se allas idéer komma till liv och att se hur alla utvecklats i samtliga roller.
Jag har ju en ny kamera att lära mig, så tog med mig den när det var dags att filma Kyles manus. Kyle är en av de som har en väldigt speciell stil i vad han gör och gillar. Han skriver ofta helt skruvade grejer. Hans avslöjande (våra filmer var ju tvungna att innehålla ett sådant) var att den som filmens agent presenterade som en kvinnas förlorade son, egentligen bara var en skål. Ja. En skål. En soppskål.
Det här var något jag inte gillade på manusnivå. Jag skakade som alla andra på huvudet och suckade "typiskt Kyle". Men den blev bättre än jag trodde när den realiserades och det var kul att se. Jag skötte ljusmixningen och tyckte jag gjorde ett bra jobb. Inspelningen var rätt galen dock, på de tre timmarna lyckades Kyle klämma in bland annat nitton (!!!!!!) tagningar av en shot. Crazy.









En annan sak jag överlevde var promenaden till affären idag. Hade slut på cirka alla matvaror så vågade mig ut. Idag är vinterns kanske kallaste dag. Säkert någon ynka minusgrad, men ändå så fruktansvärt bitande. Ni vet när luftfuktigheten är så hög att luften blir till hårda kristaller mot kinderna. Ett lövtunt islager har lagt sig över samtliga trottoarer. Tror aldrig jag upplevt sådan halka. Det går inte att gå normalt. Isen är förrädisk. Jag höll på att ramla två gånger på vägen från skolan, benen drog plötsligt åt olika håll. På väg hem från affären hjälpte jag en kvinna som druttat på ändan med att ta upp hennes kassar hon tappat.
Vintern är verkligen så grå och tråkig som alla sagt att den brukar vara här i Berlin. Jag vill gärna att vi får lite snö så att det i alla fall känns som vinter. Nu lurar den mig att det snart är vår. När jag och Linnea promenerade i lördags såg vi blommande träd och buskar som fått nya löv. Men det är ännu långt till våren, så om det bara blir vinter någon gång så kan jag sluta hoppas.







Kollade på Guldbaggegalan nu ikväll. Det är nog bland det mest motiverande jag vet. En dag vill jag sitta där i publiken och känna att jag minsann bidragit till filmåret. Kanske är jag till och med nominerad.
Men för att komma dit måste jag jobba hårt. Det är någon promille av alla oss som "lyckas". Så länge drömmar finns kan de slå in.
Först och främst måste jag skriva nästa manus. Det ska in efter Berlinalen, alltså i början av februari. Jag tror faktiskt att jag har en idé. Jag som har så svårt med kortfilmsidéer. Önska mig lycka till.

Är så himla glad att Återträffen vann guldbaggar. Den är bland de bästa filmer jag sett. Vill så gärna ge Anna Odell en stor kram en dag och säga hur mycket den filmen betyder för mig. Förutom att vara välspelad, välskriven, välregisserad och ställa frågor om såväl skoltid, hierarkier och revanschlusta, så lyckas Återträffen med något som svensk film sällan gör numera; att förnya filmmediet.
Hatten av, Anna Odell!

tillbaka i stan.

Nytt år och jag har varit tillbaka i staden B i en stressig och utmattad vecka.

Veckan som gått har vi använt till att på olika sätt förbereda för de inspelningar som pågår denna vecka. Alla skrev manus förra terminen som vi jobbat med genom tre utkast och diskussioner. Det blev till att slängas rakt in i hundratiofilen i skolan med en gång. De flesta hade, precis som jag, inte gjort ett skit under jullovet och var därför lika skräckslagna och ur spår som jag till en början. 

Inte nog med att vi hade förberedelserna inför inspelningarna, vi hade även en uppsatsplanering som skulle in. Och så började jag bli förkyld. Attans.

På onsdagen vakande jag och hade för första gången försovit mig. Det har inte hänt i Berlin förut. Corine kom in till mig när det var dags att gå till skolan och frågade ifall jag skulle komma snart. Då hade jag lyckats stänga av mitt alarm och helt sonika somnat om. När jag ställde mig upp för att förbanna mig själv och förklara att jag fick komma senare röt halsen ifrån med ett fruktansvärt halsont. Jag bestämde mig för att stanna hemma och ta hand om min hals, trots att vi hade regiworkshop med min favoritlärare Jan. I efterhand fick jag höra att de mest suttit och kollat på scener ur tv-serien han precis varit i London och spelat in, så det kändes helt okej att missa. På kvällen hade vi dock planerat att mötas upp, vi i min klass, för att äta sushi. Sushi ville jag inte missa, så jag begav mig till Friedrichshain och njöt av lite vegetarisk himmel. Kaspar hade på sig den här Strindbergtröjan som jag blev lite kär i. 

På torsdagen pallrade jag mig i alla fall till skolan under förmiddagen. Vi hade genomgång med Jan(läraren dårå) om våra idéer och tankar inför inspelningarna. Det är en av de saker jag älskar med den här skolan; hur lärarna ofta är så bra att allt känns underbart. Innan torsdagen var jag asstressad och hade lite panik över hur allt skulle gå. Under samtalet med Jan, framför klassen, släpper allt det. Sättet undervisningen är uppbyggd på tvingar oss gång på gång att kliva ut ur vår comfort zone, vilket får oss att verkligen utvecklas. Jan är så bra på att problematisera på rätt sätt. Han ställer många "varför?"-frågor eller "vad vill du säga med det här?", vilket tvingar oss att tänka, även om vi inte kommer på bra svar. Han ger oss inga svar, utan får oss att komma på dem själva. Efter samtalet var det som att all stress rann av mig och jag var lugn och peppad. Sedan gick jag hem och tog hand om min förkylning.

Bilden är från fredagen. Då hade vi ingen schemalagd undervisning utan var i skolan för att förbereda inför den här veckan. Många testade sin ljussättning, till exempel. Jag började få feber och gick runt som en zombie med tjockt huvud. Carman gav mig något starkt piller, men jag kände inte av det nämnvärt. Till slut sa min älskade klasskamrat Sophia: "Gå hem nu, Julia."

Så jag gjorde det. 

Lördag och feberdag nummer 2. Feber eller inte, uppsatsplaneringen måste in. Först var jag helt övertygad om att jag skulle skriva något utifrån feministisk teori. Det är roligt, viktigt och jag sitter inne på mycket kunskap på det området. Men sedan visade det sig att jättemånga tänkte göra det + att vi inte har några feministiska filmböcker i skolan + att det kan vara en nackdel att sitta inne på mycket kunskap eftersom jag ändå måste ha källor till alla påståenden. 

Så då bestämde jag mig för att skriva om Pans Labyrint(ingen favoritfilm, men vi fick fem filmer att välja bland) utifrån de allra första filmteorierna. Alltså historisk grund, ända bak till Lumiere och Melies. En timme innan deadline inser jag att det inte står med på listan över de teman vi hade att välja bland. Jag måste ha läst slarvigt, för jag var helt övertygad. Jag hade nu tre val: 1. att skicka in det som det var, bara för att lämna in något, 2. helt välja ett nytt ämne eller 3. hitta något av de givna ämnena som jag på något sätt kan få in på Lumiere och Melies och filmhistoria. Jag valde det sistnämnda och satt med deadline-panik innan jag lyckades klämma in deras teorier under genrebegreppet och skickade in min uppsatsplan en kvart innan sista tid. Phu! Så skönt att få det gjort. 

Nu återstår bara att skriva uppsatsen också....

Idag vaknade jag upp, fortfarande sjuk, men åtminstone utan feber. Jag skulle ha inspelningen av min film vid ett, men gick upp tidigt för att uträtta ärenden. Åkte till Alexanderplatz och köpte nytt månadskort i kollektivtrafiken och sedan åkte jag till IKEA för att handla lite sista rekvisita. På IKEA har de julgransplundringsrea som självklart heter Knut. Swedishness alltså. 

Efter att ha byggt ihop lite rekvisita(IKEA, ju) var det dags att ställa i ordning rummet inför inspelning. Carman var min Art Department och hjälpte mig att dra runt möbler och fixa i ordning. Vi råkade massakrera våningsplanets enda växt lite, det fick bli en håraccessoar åt Carman. Tycker det funkade riktigt bra med hennes gröna hår.

Såhär glad är jag ikväll över att allt gick bra på inspelningen. Ibland när jag känner att jag behöver lite extra styrka och pepp sätter jag på mig det här halsbandet, det är det som Gaga gav mig när jag träffade henne första gången. Det ger mig enormt med girl power och jag vet att Gaga tror på mig, hur fånigt det än låter.

Förra inspelningen vi hade, innan jul, i november eller något, var lite kaotisk för min del. När jag skulle regissera var jag jättenervös och sa alldeles fel saker till skådespelarna, vilket fick min regilärare att bli lätt irriterad på mig. Den här gången intalade jag mig själv att det viktigaste var att jag tog det lugnt och höll humöret uppe. Jag hade heller inga jättekrav på skådespelarnas prestationer denna gång. Karaktärerna var inte lika viktiga som historien i det här manuset. Skådespelarna kunde således få ganska fritt med spelrum och göra lite som de ville. Jag känner att kommunikationen med såväl dem som med teamet gick väldigt bra. Filmen blir säkert inget mästerverk, men det tycker jag inte man kan förvänta sig av en sådan här uppgift. Jan, den underbara regiläraren, satt mest med sin iPad under inspelningen och flikade ibland in med ett "varför?" angående kameravinklarna, vilket kunde hjälpa mig och Kyle(som skötte kameran) att göra bättre ifrån oss. Men han hade inget att påpeka gällande vad jag sa till skådisarna. 

Under det här projektet fick vi tre timmar till inspelningarna. Det är jättekort tid, men det är längre än vi haft tidigare. Eftersom vi alla vant oss vid den enorma tidspress som uppstår när vi endast har två timmar till vårt förfogande så känns tre timmar som oceaner av tid. Så jag tror jag hann med 11 olika shots, alltså olika kameravinklar. Sjukt mycket material. 

Är stolt och glad och väldigt trött just nu. Framför allt är mina ben helt slut. Minns att jag brukade känna så i benen efter släktträffar eller teaterframträdanden när jag var liten. Som när en anspänning efter något stort och utmattade släppt. 

Jag är väldigt glad att min film schemalades till måndagen. Nu kan jag slappna av och sköta mina uppgifter på de andras inspelningar utan att hela tiden planera för min egen. Imorgon ska jag upp tidigt och sedan vara ljudansvarig för Linnea och senare första regiassistent åt Reinhard. God natt!